Min resa för insemination
Jag vill dela med mig av min resa för insemination, och den startade för flera år sedan. Jag längtade efter ett till barn redan efter att mitt andra barn var fött, då jag alltid älskat att vara mamma och kände att jag hade kärlek över till en underbar unge till. När relationen med de stora barnens pappa tog slut, så var jag ensamstående i flera år och kände att jag dejtade för att hitta någon att få ett till barn med, vilket kändes fel. Jag ville samtidigt inte riskera att hamna i samma sits igen, att inte vara överens om sina barn. Så därifrån föddes idén att göra det på egen hand.
Jag började kolla upp olika kliniker i Sverige och även i Danmark, och kom snabbt fram till att de i Danmark både var mer erfarna och dessutom mycket billigare. Jag läste recensioner och skickade sen ut intresseanmälan till tre olika kliniker i Köpenhamn. Det var en som jag kände för ganska omgående, då det var bra info och bra bemötande. Det var VitaNova`s klinik, som ligger centralt i Köpenhamn.
Det jag skulle börja med var att gå och ta olika prover, vilket jag kunde göra på Sturebadets läkarklinik som ligger inne i Stockholm. Proverna som togs var bland annat för HIV, Hepatit m.m. När dessa var godkända, blev jag inbokad på ett Skype samtal med en barnmorska från den danska kliniken. Vi pratade om varför jag ville göra en insemination, hur mina tankar gick kring livet med ett barn med en okänd donator och vad jag hade för förutsättningar att bli gravid. Det fanns nämligen tre kategorier av donator, och jag valde okänd för att jag ansåg att den personen som lämnar sin säd, inte gör det för att bli pappa, utan för att hjälpa någon annan att få barn. Jag ville inte att mitt barn skulle känna att om hon eller han sökte upp sin biologiska förälder i vuxen ålder och ha risken att bli bemött av besvikelse, så ville jag hellre se på det som just `”bara” en donator. Mina förutsättningar att bli gravid var goda eftersom jag redan fött två barn och var fortfarande i hyfsat fertil ålder.
Så vi bestämde för att först försöka med en styrd ägglossning, vilket innebar att jag fick gå och göra en gyn undersökning när ägglossning närmade sig, och detta fick jag göra två gånger då de var för omogna vid första besöket . Det gjorde man för att hitta rätt tid för äggblåsorna, och när de var rätt storlek, kunde man bestämma en dag man fick ta en spruta i magen. Då visste man att en visst tid efter den sprutan så var det dags för insemination.
Datum vart satt och jag kunde boka flyg tur och retur under en dag för att göra detta. Det här var i början på 2019 och Coronan hade precis kommit, så man var tvungen att ha intyg för att komma in i Danmark när man landat. Det kändes lite läskigt, men det gick fint och jag kunde ta en taxi till kliniken, vilket gick väldigt smidigt. Väl där blev jag väl bemött av en svensk kvinna som satt i receptionen, som berättade precis hur det skulle gå till. Jag vart ledd till ett fint väntrum, där det även fanns en vägg med alla barn som kommit till från kliniken. Såå fint! Jag fick komma in i ett rum där det fanns en lyxig form av gyn stol. Det var bäddad med filtar och kuddar. Jag fick först skriva på ett papper att det var rätt önskemål om donator och så. Sen fick jag lägga mig där och det är som ett långt tunt rör hon förde upp så långt man kan och som med en spruta så placerade hon spermierna på rätt plats. Därefter fick jag ligga och vila i ca 40 min och sedan var det bara hålla tummarna och åka hem. Jag fick även på recept ett hormon som var som tabletter man skulle föra upp som en tampong, två ggr om dagen fram tills det var dags att ta ett graviditetstest. Det var inte jättekul och det liksom blev att det var klumpar av det där i trosorna hela tiden. Tiden för test kom, och det negativt. Såklart! Suck! Jag trodde aldrig att det skulle gå på en gång, men samtidigt fanns såklart förhoppningen. Det fick gå någon dag till och sen kom blödningen, och det var inte alls självklart att jag skulle göra ett nytt försök. Så avvaktade någon månad, men bestämde mig för att, jo jag vill ge det en chans till, och går det inte då, så är det inte meningen.
Den andra gången bestämde vi att försöka i en helt naturlig cykel, och jag skulle börja testa med ägglossnings stickor. Samtidigt började världen ställa om efter Coronan, och flygen slutade flyga och tåg fanns det knappt några som gick heller. Det närmade sig ägglossning och jag var inte alls säker på att jag skulle kunna ta mig dit ens. I alla fall så vakande jag en morgon och kände att nu är det på g, det var några dagar innan jag skulle börja med testerna, så tänkte först att jag inbillade mig, men gjorde ett ändå och det vart ett så tydligt streck att det inte gick att missta sig, ägglossningen var på g! Jag kollade snabbt av flyg och tåg, men det fanns ingen möjlighet där. Kliniken var redo och jag fick en tid morgonen efter. Hur skulle jag göra tänkte jag, men bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle bila ner. Sagt och gjort satte jag mig i bilen halv ett på natten, utan att ha kunnat sova en blund, och började min resa mot Köpenhamn, vilket skulle ta ungefär åtta timmar. När jag hade kört i två timmar började jag undra om jag var knäpp i huvudet, mörkt, inte en bil på vägarna och bara lång motorväg. Jag vart rädd, men min beslutsamhet att genomföra detta tog över. När jag, väldigt många timmar och en bra ljudbok senare, kom fram till Malmö vid halv åtta. Var jag tvungen att invänta att kliniken öppnade klockan åtta och kunde skicka mig intyget så jag kunde komma in i Danmark. Det jag inte visste, var att det inte gick att stanna vid passagen för att köra över bron, men jag hade inget val eftersom jag inte skulle komma in utan intyget. När jag stod där på sidan av vägen, tog det inte lång stund innan en polis piké buss kom. De var väldigt misstänksamma och köpte inte riktigt att jag stod och väntade på ett intyg för att kunna göra en insemination. De kollade bilen och pratade med mig medan jag fippla med telefonen och försökte febrilt få tag i kliniken. Samtidigt kom ännu en piké och kollade också, så stress nivån var rätt hög på mig vid det här laget! Till slut lyckas jag få fram intyget och kunde visa det. Polisen som pratade med mig, sa åt mig att, nästa gång får du se till att ha det där klart, och vi låter det passera den här gången. Jag tänkte för mig själv, att det blir ingen mer gång. Därefter var det bara att samla sig och fokusera på att hitta. Tiden hade runnit iväg, men jag hittade som tur var fram och körde in i parkeringsgaraget på andra sidan gatan, tio minuter innan min tid. Det här var ett riktigt high tech garage, och snacka om snopet när bilen hissas ner under golvet när jag hade betalat. Jag hade inte tid att fundera över det, utan sprang upp till kliniken. Väl där, så var det samma procedur en gång till som sist. När jag var klar, efter cirka en timme, gick jag tillbaka till garaget, lyckades få fram bilen, och körde hemåt igen. Jag körde alltså tur och retur till Köpenhamn under ett dygn, och var tillbaka i Norrtälje vid halv sex och kunde äta middag med mina barn som varit med mormor under tiden.
Återigen tog jag de inte så trevliga tabletterna, och när det sedan var dags för graviditetstestet, så visste jag redan svaret, det var positivt!!
