Hemmasittande

God morgon

Att sitta här vid datorn och kunna jobba, är en fortfarande väldigt nytt för mig. Det är några som skrivit, både undrandes och även arga, att hur kan jag som fungerande mamma lämna bort ett av mina barn, att jag är hemsk. Det finns flera stora bitar som gjorde att jag inte hade något val, och även om jag ser stark och fungerande ut, så är det inte alltid så. Jag har bara börjat dela en liten del av alla kamper jag stridigt, och det föll sig så att just hemmasittande var ett ämne som jag tänkte prata och skriva om. Jag har fått många bra tips och tankar om det här och vill förmedla både det och mina egna funderingar.

Något många har som har barn som är hemmasittare, är dåligt samvete och skuldkänslor. Vilket inte är så konstigt, eftersom fokuset tyvärr många gånger är på att det är vi föräldrar som ska se till att ta våra barn kommer till skolan. Till vilket pris som helst. När man då provat allt från mutor, lock och pock, tvång eller andra varianter, så blir det tillslut att man faller för känslan att man inte duger som förälder. Kanske även blir utbränd och sjukskriven själv. Här har vi ett av grundproblemen till att många familjer mår väldigt dåligt när man hamnar i en sån här situation.

Så först och främst måste man ändra attityden mot föräldrarna, för det är de som är länken till barnet. Vi behöver istället samarbeta och hjälpa och stötta och anpassa till barnet. Fokusera på vad man lyckas med, istället för vad man inte klarar av.

Vi behöver mindre klasser och mer individanpassad skolgång. Lärandet måste också bli mycket mer givande, istället för korvstoppning och att hinna ett visst antal sidor. Fokuset måste vara lärande som barnen behåller och vill utveckla, istället för att man kraschar för man inte pallar all info eller på sättet det lärs ut.

Vi ska lära våra barn att man ska säga nej och stå upp för den man är. Sen ska man passas in i en mall och följa den, annars blir man straffad i form av att man döms annorlunda. Det här går ju liksom inte ihop sig, utan barnen är ju vår framtid, vi behöver lyfta deras starka sidor och ge de all kraft att våga utveckla sina egna förmågor.

Hur vi ska kunna ändra på detta, är ju såklart en stor fråga. Jag känner bara att vi måste börja någonstans, och det jag vill är att öppna upp och prata om det. Vi behöver också, en gång för alla, enas om att det inte bara ligger på föräldern, det är mycket större än så. Och vi föräldrar måste börja tycka om oss själva och kunna klappa oss själva på axeln och tycka att vi gör allt vi kan och lite till. Tyck om er själva, så kanske det smittar av sig till era barn att också börja må bättre.

För mig var det en nyckel, att våga börja tycka om mig själv och se mitt egen värde. Att kunna vara en förebild och visa vägen för saker och ting som mår mig att må bra. Vilket har resulterat i att även mitt hemmasitande barn började tänka i de banorna.

Stor styrkekram till er alla